Så är kvinna med syskrin! Oj så mycket saker det var i det, som nu ligger i min soptunna. Jag sparade dock de handvirkade spetsarna som låg så fint ihoprullade i en pappkartong. Vem som virkat dem kan jag bara gissa och jag lär aldrig få svar. Jag gissar starkt på pappas mormor eller så var det hans moster Svea. Inrökta är de hur som helst och gulnade av ålder också. Allt, precis allt stinker nikotin. Den lilla fotpallen som skymtar nederst är bara så äcklig att ta i, fingrarna blir gula bara genom att stryka lätt över broderiet.
Det här satsbordet kommer i alla fall från pappas moster, kvinna kommer ihåg sen jag var barn. Jag tyckte det var ett väldigt konstigt bord ända tills "moster Svea" visade mig finessen med att placera ut de olika borden vid olika sittplatser i rummet. Nu är det bara att skapa ett utrymme för detta lilla bord någonstans i mitt hem.
Men fan, jag glömde den onyktra råttan som ville schlåss! Njä, den hade blivit större under alla år så kvinna skippade den. Jag förstår inte hur någonting som kvinna kommer ihåg från barndomen plötsligt kan bli större än vad minnesbilden i mitt huvud visar. Det brukar ju vara tvärtom. Minns den där jättejättestora stenen som var så besvärlig att bestiga som liten. Att återse den som vuxen kan bli en överraskning. Ha, var den inte större?
Till sist!
Andrew H-Croon Jag har saknat dig i 35 år och lär väl göra det i resten av mitt liv.
Ja, tänk att precis så är det. Vi hade en skog, observera skog, som vi kusiner gjorde utflykter till när vi var riktigt små. Dit fick vi gå själva för den låg bredvid mormor och morfars hur. Det roliga är att det var egentligen granntomten och skogen bestod väl av ett antal buskar och några poppelträd.
SvaraRaderaFina möbler. Roligt när man har minnen kring dem.
Kram Lisa